Jag gick runt i en stormarknad när jag såg en kassörska ge den här lilla pojken sina pengar tillbaka, pojken kunde inte ha varit mer än 5-6 år. Kassören sa: "Jag är ledsen, men du har inte tillräckligt med pengar för att köpa denna docka.''
Den lilla pojken vände sig till den gamla kvinnan bredvid honom.
''Mormor, är du säker på att jag inte har tillräckligt pengar?''
Hon svarade: ''Du vet att du inte har tillräckligt för att köpa dockan, min kära.''
Hon bad honom att stanna där i 5 minuter medan hon gick för att se sig omkring. Hon lämnade honom. Den lille pojken höll fortfarande dockan i handen. Slutligen gick jag mot honom och jag frågade honom vem han ville ge denna docka till.
"Det är dockan som min syster älskade mest och önskade sig så mycket till jul. Hon var säker på att tomten skulle ta med den till henne."
Jag svarade honom att kanske jultomten skulle ge den till henne trots allt och att han inte skulle oroa sig. Men han svarade mig tyvärr:
"Nej, jultomten kan inte ge den till henne där hon är nu. Jag måste ge dockan till min mamma så att hon kan ge det till min syster när hon går dit."
Hans ögon var så ledsna när han sade: "Min syster har gått för att vara med Gud. Pappa säger att mamma kommer att se Gud mycket snart också, så jag tänkte att hon kunde ta dockan med sig och ge den till min syster.''
Mitt hjärta nästan stannade. Den lille pojken tittade upp på mig och sa: "Jag bad pappa att be mamma att inte gå ännu. Hon måste vänta tills jag kommer tillbaka från köpcentret." Sen visade han mig en väldigt fin bild av sig själv. Han skrattade. Han berättade för mig: "Jag vill att mamma tar min bild med sig så hon inte glömmer mig. Jag älskar min mamma och jag önskar att hon inte behöver lämna mig, men pappa säger att hon måste gå för att vara med min lillasyster."
Sedan tittade han igen på dockan med sorgsna ögon, mycket tyst. Jag sträckte mig snabbt efter min plånbok och sa till pojken: "Antag att vi kontrollerar igen, ifall du har tillräckligt med pengar för dockan!'' "OK!" sa han och: "Jag hoppas jag har tillräckligt." Jag lade till några av mina pengar till hans utan att han såg och vi började räkna dem. Det var nog för dockan och även en del extra pengar. Den lille pojken sa: "Tack Gud för att du gav mig pengar!" Sedan tittade han på mig och tillade: "Jag bad Gud igår kväll innan jag somnade att se till att jag hade tillräckligt med pengar för att köpa denna docka, så att mamma kunde ge det till min syster. Han hörde mig!''
"Jag ville också ha tillräckligt med pengar för att köpa en vit ros till min mamma, men jag vågade inte be Gud om för mycket. Men han gav mig tillräckligt för att köpa dockan och en vit ros. Min mamma älskar vita rosor."
Några minuter senare återvände den gamla damen och jag stod kvar med min korg. Jag avslutade min shopping i en helt annan sinnesstämning från när jag började. Jag kunde inte få den lille pojken ut ur mitt sinne.
Då kom jag ihåg en lokal tidningsartikel för två dagar sedan, som nämnt en berusad man i en lastbil som kört in i en bil med en ung kvinna och en liten flicka. Den lilla flickan dog direkt och läget för mamman var kritiskt. Familjen var tvungen att besluta om att stänga av den livsuppehållande maskinen eftersom den unga kvinnan inte skulle kunna återhämta sig från koman. Var det familjen till den lilla pojken? Två dagar efter mötet med den lilla pojken läste jag i tidningen att den unga kvinnan hade gått bort. Jag kunde inte hejda mig själv så jag köpte ett gäng av vita rosor och jag åkte till minnesplatsen för den unga kvinnan där människor kunde ta farväl innan hennes begravning. Hon var där, i kistan och höll en vacker vit ros i handen med bilden av den lilla pojken och dockan placerad över hennes bröst. Jag lämnade platsen, tårögd, med känslan av att mitt liv hade förändrats för alltid. Den kärlek som den lilla pojken hade för sin mor och hans syster är fortfarande till denna dag svårt att föreställa sig och på bråkdelen av en sekund hade en rattfyllerist tagit allt detta ifrån honom.